le svagt och viska till mig

747-Kent
jag älskar den
men den får mej att inte kunna andas
jag både vet och vet inte varför
den kunde ha fått betyda så mycket mer
det kanske är just det
att alla förhoppningar om det vi skulle haft
som aldrig blev
det kanske är dom som gör så ont

.

Min hjärna kopplar helt fel ibland. Eller den kopplar inte som jag vill iallafall. Det kan vara så att man dricker en drink, tar en cigg, sveper två drinkar till, röka röka. Klunk, klunk mera alkohol. Och tobak alkohol och tobak. Och ögonen letar, sveper över den stora trappan. Mycket folk enormt mycket folk. Men ingen fastnar på näthinnan. Inte en enda. Inte någon som jag kan tänka att han var söt ge honom en till blick. Nej inte någon. Jo han där borta, men aha där kom det en tjej. En tjej som är sådär gjord mest utav långa ben och skinn. Så hej då. Och ögonen sveper men hittar ingen annan. Inget potentiellt ragg. Inget hångel. Inte ens en själ som kan få en puss. Nej. Så hej då, hej då. Kramar alla vänner och börjar ramla ner för den långa trapan. Hjärnan får en snilleblixt och oj, vänta kommer ihåg den där pojken som jagi inte alls är attraherad av. Men. Jag har ett telefonnummer och några knapptryck och så var det skickat. Men till och med han har förstått att hjärnan kopplar fel. Även han har förstått att det inte är honom jag behöver och jag som han behöver. Så hej då fyllekyssar. Och hej hej tomma säng. Hej vinter och hej ensamhet. Och hej jävla skit att det inte ens finns attraktiva killar på krogen när man är full. Nu drar jag täcket över huvudet och skiter i den här jävla kärleken.

en måndag

Jag tänker att nu får det för tusan vara nog. Jag orkar inte ha ont längre. Det börjar kännas som en överdrivet lång sorgperiod. Men jag känner mig själv, och jag vet att man inte kan säga till mig. Jag gör som jag gör. Alltså lär det göra ont ett tag till.
Men jag måste sluta döda mig själv med våra minnen, för jag krossas. Dom är fina, helt underbara och fläckfria. Så är dom, våra minnen eller kanske ska jag säga mina minnen eftersom du inte är en del längre. Dom är verkligen bra. Men dom är minnen som jag måste sluta leva i. Livet är inte på det sättet längre.
Jag måste bygga upp mig själv utifrån mina nya erfarenheter. Visst har jag blivit anorlunda, lite mera kantstött på vissa ställen, lite vassare på andra. Men tiden ska inte gå bakåt så jag måste försöka ta nya tag och sluta tänka mer på det som hugger som sten innanför revbenen på mig.


Men så ibland ser man honom ute, och så lurar man sig själv. Tänker att jag kan bortse allt i världen som han bara skulle lägga sin arm om mig igen. Och så hör jag sånger med texter som :

Jag försöker träffa andra men det är inte så lätt
jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt
det är dags att lägga på men att stanna känns så rätt
Och jag vill ha dig nu som jag hade dig förrut

och så tänker jag dåliga tankar om att jag skulle kunna glömma bort mig själv, skita i allt ont om jag bara fick några månader till.....men jag vet! man får inte tänka så...för då sänker man sig själv. Jag måste hitta någon annan som är bra för mig. Destruktiv kärlek och jag borde vara färdiga med varandra snart!

Du sålde mitt hjärta

Jag har ett minne, ett minne från en helt vanlig dag. Från en utav dom dagarna som jag genast gjorde till min vardag. En av dom få dagarna när det plötsligt inte bara var jag.
Jag vet faktiskt inte varför jag har den dagen så glasklar i huvudet för när jag tänker efter var den som alla dagar. Den var bra. Bara bra. Pirrig i magen och bara nöjd rakt igenom. För det var så dagarna var. Morgonen och eftermiddagen minns jag inte. Jabg träffade säkert någon, drack kaffe rökte någon cigarett. Sen pratade vi i telefon. Länge. Precis som vanligt alltså. Du var hemma hos en kompis och ni tittade på fotboll på tv. Du skulle åka därifrån för att möta mig på vägen och vi skulle hem till dig. Buss 18. Det ösregnade ute och du kom in i badshorts och skämdes.
Att du hade "valt kläder lika länge som en tjej för jag skulle ju träffa Dig idag" men så hade det börjat regna och nu låg alla de där kläderna du så noga valt blöta i en icapåse. Badshorts och du tyckte jag var söt och du var töntig. Jag var varm innanför och skrattade, jag skrattade åt dej för du kunde haft vad som helst på dej och jag hade inte brytt mej. Det enda jag brydde mig om var den där känslan som fyllde mig när jag var nära dig.
Bussen stannade och vi tände varsin cigarett. På vägen från bussen hem till dej hinner man röka två. Men vi rökte bara en. Ibland när jag gick den vägen själv rökte jag två. För jag blev för hispig av att vara så nära att få hålla i dina käkben. Jag älskade din mun och din haka.
När vi var hemma hos dig var det inget särskilt. Vi låg i din säng och dina katters hår fick mig att inte kunna andas ordentligt men jag struntade i sånt då. Och du låg på min arm och den somnade men jag brydde mig inte om sånt heller. Vi låg med brösten mot varandra och munnarna i varandras halsar och andades och jag sa att "jag kan ligga såhär för alltid" och du og med hela ögonen och munnen och du kysste mig på pannan.
Senare stod vi på din balkong som så många gånger och rökte, renet öste ner och du böjde dig för att kyssa mig, du smakade blåa camel.

Och det minnet fortsätter med såna onödiga detaljer. Och det skär sönder mig när det spelas upp innanför mina ögonlock. Jag skämms för att jag minns. Jag skämms för att tankar på dig berör mig. Jag vet inte om jag berör dig. Jag vet inte om jag någonsin berört dig som du gjort mig. Jag vet faktiskt inte om jag satte lika dupa spår. Du borde valt någon annan. Inte mig. Inte en hopplös naiv flicka som aldrig hade känt något sånt här förut. Du skulle valt någon som inte skulle bli beroende av känslorna som du kunde få fram. Som inte var en sån närhetsnarkoman som jag.

Du kan inte först ge så mycket och sen plötsligt sluta

Ibland saknar jag dig så mycket så att jag bara skulle vilja ligga under min säng för alltid, eller på en väg i ett piskande regn. Bara ligga där. Apatisk. För när jag tänker på att aldrig mer ens få röra vid dig så rasar jag fortfarande sönder.

Men så tänker min förnuftiga sida att det går över. Men nålarna i kroppen sitter kvar.

Aj

Alltså, vart börjar man ? Ska man ens skriva om gårdagen ? kanske är det bättre att den sakta och säkert glöms bort ?
Modevecka, Weekdayfest, gratis bar. Dessa kombinationer var tydligen för mycket för mig. Inte bara för mycket utan överväldigande för mycket. Jag blev lyrisk! Efter att ha jobbat på en kyrkogård i tre veckor kan jag visserligen förstå min glädje över att få se levande människor. Men kom igen, det kanske inte är något att bli vansinnigt galen utav. Den fria baren var ett kapitel för sig. Men att halsa sju öl och dricka en flaska vin på tre timmar förstår väl varenda människa att man blir helt totalt plakat av ? Ja alltså varenda människa utom jag själv. Jag hade det helfestligt. Tills jag reste mig upp från trotoaren vid st.eriksplan där jag suttit med min medsmugglade vinare och glas. Då somnade jag tydligen nästan i en väns famn. Stående. Sen gick det utför. Rakt utför, enda till ungefär nu. Att komma upp kl 6 och gå till jobbet som jag så naivt planerat då ? Nej. Tydligen hör man inte väckarklockor när man har somnat av att levern är totalmarinerad av billigt vin. Ångest över att möta chefen imorgon? Ja. Enorm faktiskt. Eftersom jag fyra timmar försent ringer och sjukanmäler mig. Alltså fyra timmar för sent.
Vad har jag och min naivt lyckliga hjära lärt oss ? Att man inte måste dricka upp all gratis öl man får. Får du 10 flaskor är du inte tvingad att svepa dessa. Om det inte är så att du vill att det ska forsa upp öl från munnen på dej några timmar senare.

åtminstone musik

En ny jobbvecka. jag känner mig låst, men vad skulle jag annars göra ?
kedjeröka och dricka för starkt kaffe. Kanske lika bra jag jobbar då, har endå inga pengar kvar.
Det kommer bli torftiga veckor fram till den 25e. Men jag ska nog klara mig.
Mitt humör växlar som aldrig förr nu. Alltså de e nästan så jag blir rädd. Ena stunden skrattar jag tills jag kiknar, nästa känner jag ingenting och efter det slår något hårt och ont andan ur mig.
Jag vet inte vad jag ska känna. Och det känns tomt i huvet.
Ibland är jag så otroligt positiv, det finns fler, livet är underbart, allt är ju helkul!
Sen är allt dåligt, ingen är som han, hösten är här och den är mörk kall och ensam.
Som att jag måste må hyper eller inte alls, som att jag vägrar ligga mittemellan.