lillebror bli aldrig som jag

Man kan lyssna på Känn ingen sorg för mig Göteborg på en måndag och må lite bättre.

hela världens hunger samlad i mig

Det hela är så jävla komiskt.
Hela tiden har jag varit så rädd
rädd för att inte våga
för att inte känna tillräckligt mycket
för att det inte ska vara rätt
men tönten verkade inte vara rädd någonstans
tönten var säker
och gjorde mig säker
säker
väldigt säker
tills en dag
då tönten fick en insikt och slog ett kraftslag under bältet
och sen var allt borta
och nu känns det som att tönten aldrig har hänt i mitt liv
det känns bara som att jag har en jävligt ond klump i mig
men att jag inte riktigt vet vart den kommer ifrån
för tönten känns så otroligt avlägsen

.........

Och det värsta är att hur många fula ord jag än kallar honom så gör det fortfarande lika ont. Som att någon gör tusen nålar innanför revbenen på mig.

Och jag verkar ha hur många tårar som helst.

?

Jag hade glömt hur den känslan känns
och jag trodde inte att den skulle vara så stark för honom
men så trodde jag heller inte att det skulle ta slut över ett 2 minuters telefonsamtal
för vem gör så ?
vem fan gör så ?
och om det verkligen är som du säger
om det är så
då kommer nog mitt lilla
osäkra
sönderslagna för många gånger
hjärta göra ont och ondare
för om du har gått runt och varit osäker under den här tiden
men endå betett dej som du gjort
hur fan ska man då veta när det är på riktigt ?
jag ville ju inte att cyniska jag skulle ha rätt
men om du verkligen sa sanningen
så är den bittra sidan av mig den enda som verkligen räknas

Som att bygga ett jävla höghus

Precis som att bygga ett stort, fett högt hus. Ett jävla hus. Ett fint hus. Ett sånt som man tycker om.

Det börjar med att man ser något och kommer på själva ideen till huset
Det började med att vi såg varandra och ville ses igen

Sen tar det ett tag, det är svårt att få till det, samla material och sånt.
Det tog ett tag, innan någon vågade göra något.
Tittade mest.
Pratatde lite.

Sen jävlar. Då går det fort. Men det är två som bygger och en av dom bygger fortare än den andra. I början är den långsamare skeptisk. Det kommer aldrig att gå om man gör det på det här sättet. Men den idioten som bygger fort får den långsamme att gång på gång förstå att det här kommer gå fin fint.

Till slut har dom båda kommit en bra bit. Båda är nöjda. Det är verkligen så. Tills den som byggde så fort i början kommer med en jävla grävskopa och krossar hela skiten. Och där står den långsamme med öppen mun. Och undrar vad fan han håller på med ?
Den snabbe ger svaret att: vadå ? trodde du det skulle gå ? jag har varit osäker hela tiden....har inte du de ? eller hur kände du ?

Och den långsamme sitter där, och funderar.
tänker
tänker
går igenom
men förstår inte vart det slog slint
för senast dagen innan tyckte den snabbe att huset var så fint
men tydligen
så kan man ändra sig och tappa allt man känner över ett dygn
tydligen kan man över några timmar vilja ha sönder allt som man byggt på

?

Men hur skulle jag kunna vara någon som du vill ha ?

vart är jag påväg ?

Jag har för fan problem!
Eller bekräftelsebehov ?
Eller närhetsbehov ?
Fast när du är nära så har jag enorma ensamhetsbehov....
och när du är några tunnelbanestationer bort så skulle jag kunna gå vägen hem till dej i natten
bara för att få ta lite i ditt hår och pussa på din nacke...
Men när du håller om mig och säger att du bara vill träffa mig så vill jag springa
springa
springa
långt långt långt
bort från allt som har med förpliktelser att göra
bort från allt som handlar om att någon räknar med mig
Men när du inte vill hålla om mig exakt hela tiden så skär det
som en kniv i magen
och så undrar jag om du tänker på någon annan
och så undrar jag om du har tröttnat på mina tråkiga skämt
och mitt ständiga pratande

Så tar tag i din haka å ser dig i ögonen
och då när dina mungipor dras upp lite och du lutar dig mot mig så att våra läppar kan mötas
då släpper något inom mig
för en sekund känner jag lugn
sen funderar jag på hur många gånger till jag kommer få ligga i din säng
hur många dagar till vi kommer att träffas
veckor ?
månader ?
år ?
nej.
det kommer ta slut.

och sen börjar allting om igen

fan.

det här låter ju inte klokt

sluta tänk
sluta tänk
sluta tänk nu
snälla
snälla du

men det är så svårt att säga åt sig själv

Det gör ont för varje hjärtslag

Varje hjärtslag med Anna Järvinen och Annika Norlin.
Den är både fin och ful.
Två bleka flickor som kan kännas för kultur.
Men så är texten på svenska.
Det tar mer då.
Det gör bara de.
Människor som säger: nä, jag vet inte den är ju på svenska...
Jag fattar inte.
Jag fattar inte.
Eller jo.
Jag kan ibland säga att : nä, jag vet inte, den på svenska....nää
Men när jag säger så menar jag antagligen : Stäng av skiten som är så bra och fin och skär sönder mig inuti! Snälla stäng bara av innan jag börjar storgråta.

Men det kanske bara är jag ?

han

fel han hörde av sig
han som jag inte tänker på längre
han som jag smsade med på nätterna
han som man kunde gå hem till när skolan var så mycket att man inte förstod hur mycket den var
han som jag nog egentligen inte hade känslor för
han som jag vet är för jävligt svag och osäker
han som det gör lite ont att lämna
för på något märkligt vis känns det som jag lämnar mig själv

där står någon som bara väntade på att få vara när någon annan
någon som inte har brottom att gå vidare
någon som bara vill pröva

det känns som att jag lämnar mig själv för 1 år sedan när jag säger åt honom att vi inte ska ses mer

han som så fort jag sagt dom orden skämtar och skrattar

jag som bara var tyst och till slut sa : snälla du, sluta nu. Du behöver inte tycka som jag.
För om det nu är mig själv som jag lämnar så så har han satt upp en mur som rivs så fort han släcker lampan på kvällen. Eller så är det inte mig själv jag lämnar och han är verkligen glad på riktigt. Sånt där får man ju aldrig reda på.

dunk du dunk

dunk
du dunk
dunk
du dunk
djupa andetag
tårar som tränger
dom trängs och vill ut
ögon som kniper
stanna där inne era jävlar
det är midsommar
dunk
du dunk
inga våta kinder
inte idag
inte idag
och jag hatar mig själv
för allt jag vill är att ligga i dina lakan
men inte idag
och jag hatar mig själv
för jag skulle inte bli en sån tjej
men inte idag
dunk
du dunk
och jag kanske visst vill vara en sån tjej
dunk
du dunk
mitt hjärta slår så hårt idag
och jag vet inte varför
snart ska vi svepa drinkar
dansa dansa dansa
drink
dans
prata prata
dunk
du dunk
inte tänka på dej ikväll
inte tänka på dej ikväll

?

Nej
eller ja
fan
det snurrar
Ja
ja
ja
ja
eller nej förresten
fast ja för jag orkar inte utan
fast nej för jag orkar inte bli utan
alkohol
cigg
imorn löser vi det här

......

och jag trodde inte jag skulle gilla dej på det sättet. alltså att jag kunde hänga med dig lite lagom. lite på ytan. men varför gör det då lite ont att se bilder. bilder på dej med ditt ex ? varför skär tanken på dej med någon annan. vi skulle ju bara hänga lite på ytan. du kunde gilla. jag skulle bara vara. och varför skär tanken på att erkänna att jag inte är på ytan längre ? om jag erkänner kommer det störta som ett jäkla flygplan. så känns det. men inte fan e vi på ytan längre. inte jag iallafall. jag är långt ifrån där jag hållt mig hela livet och nu helt vilse. hur gör man ? hur känner man ? hur litar man på någon ?

snö

du säger att du vill träffa mig. mig. varför då ? vad är poängen med det. jag vill ju träffa dej med försej. men, jag är feg. för feg. det här kommer göra så ont. det kommer sluta sluta innan det börjat. det brukar bli så. när jag är med hinner aldrig någonting börja. för jag är för jäkligt bra på att avsluta.

Aj

fin musik. Du tycker musik jag visar dig är fin, fast jag vet att du inte gillar sånt egentligen. Skriva en sång "en kärlekssång" du tittar på mig. Jag tittar på någon brevid dig. Du tar min hand, jag drar ifrån och tänder en cigg. Du är så nära. Du skulle kunna vara närmast och närmare. Men jag är långt ifrån. Rädd,rädd,rädd. Kan inte förlora något jag älskar. Ont, det gör så förbannat ont. Inte förlora igen. Bäst att inte börja älska någon då. Tänka, tänka, tänka. Nej. Inte älska. Men du är så fruktansvärt fin och min kropp vrider sig ut och in och runt och in och ut. Men inte börja älska nu. Tänk, tänk och kom ihåg hur jävla ont det kommer göra. Inget är för evigt. Så det kommer bara göra ont, ont, ont.

Dom där dagarna

Småfull
Söt
Det där leendet
Skjortan

Och jag var mer

Småsur
mjukiströja
Dom där höjda ögonbrynen
Smuttsiga sneakers

Tugummi och päronglass

50 kr kvar till den 25e. Det var ju för självklart, ett paket marlboro lights. Hade det varit när jag var liten kunde jag köpt två tugummin för kronan som blev över. Nu kunde jag köpt ett. Men jag får ingen kick av att köpa små tugummin längre. Inte som när man var liten. Så jag tog kronan och medans jag la ner den i plånboken så gick en liten kille fram till disken. Kanske 10 år gammal. "en kula päron" jag stannade upp lite. Där stod jag med mina cancerpinnar och mindes hur det var att bara veta hur päronglass smakade. Inte ha mer aning om cigaretter än att dom luktar illa och att pappa brukade rulla egna på balkongen. Det hela kändes lite sorligt, jag är inte 10 år längre hur ofta jag än brukar skämta om att jag är liten. Kanske ska jag bara ta mig i kragen och växa upp. Sluta gömma mig bakom att jag är ett barn och inse att jag är lika kapabel till vuxengrejer som jag förväntar mig att alla andra i min ålder ska vara.

På bussen in mot stan

Bussen.
Jag satt på bussen och jag tänkte att nu borde jag känna lycka. Att nu borde jag leva i nuet. För just där, på det smuttsiga sätet på bussen in mot stan kl 2 på morgonen hade jag allt jag alltid velat. Påväg hem från en pojke som det pirrar lite i magen när jag tänker på. Med vänner som skickar ironiska bittra sms om kvällen, med två bröder hemma och en mamma och en pappa.
Så jag tittade ut genom fönstret och tänkte att det var vackert. Och jag tittade på den 4o-åriga kvinnan vid sätet på andra sidan gången. Hon såg så trött ut, jag tänkte att hon var vacker på något vis. Och jag tänkte att jag inte kunde ta på känslan lycka. Att den inte kändes alls. Inte alls som glad eller ledsen, känslorna som gör sej påminda så det kan göra ont i hela kroppen.
Nej där på bussen kände jag mig bara helt neutral.
Bussen stannade jag gick av, mötte en söt pojkes blick och undrade vad han tänkte. Sedan kom jag på att jag inte bryr mig, för jag hade haft en annan pojke den kvällen. En sån som det pirrar i magen lite när man tänker på.
Men jag kunde fortfarande bara känna att jag ville rycka på axlarna och gå tillbaka till mitt vanliga tragiska liv. Att känslorna ångest, stress och ensamhet är mina nära vänner mycket mer än lycka, trygghet och kärlek.