han

fel han hörde av sig
han som jag inte tänker på längre
han som jag smsade med på nätterna
han som man kunde gå hem till när skolan var så mycket att man inte förstod hur mycket den var
han som jag nog egentligen inte hade känslor för
han som jag vet är för jävligt svag och osäker
han som det gör lite ont att lämna
för på något märkligt vis känns det som jag lämnar mig själv

där står någon som bara väntade på att få vara när någon annan
någon som inte har brottom att gå vidare
någon som bara vill pröva

det känns som att jag lämnar mig själv för 1 år sedan när jag säger åt honom att vi inte ska ses mer

han som så fort jag sagt dom orden skämtar och skrattar

jag som bara var tyst och till slut sa : snälla du, sluta nu. Du behöver inte tycka som jag.
För om det nu är mig själv som jag lämnar så så har han satt upp en mur som rivs så fort han släcker lampan på kvällen. Eller så är det inte mig själv jag lämnar och han är verkligen glad på riktigt. Sånt där får man ju aldrig reda på.