På bussen in mot stan

Bussen.
Jag satt på bussen och jag tänkte att nu borde jag känna lycka. Att nu borde jag leva i nuet. För just där, på det smuttsiga sätet på bussen in mot stan kl 2 på morgonen hade jag allt jag alltid velat. Påväg hem från en pojke som det pirrar lite i magen när jag tänker på. Med vänner som skickar ironiska bittra sms om kvällen, med två bröder hemma och en mamma och en pappa.
Så jag tittade ut genom fönstret och tänkte att det var vackert. Och jag tittade på den 4o-åriga kvinnan vid sätet på andra sidan gången. Hon såg så trött ut, jag tänkte att hon var vacker på något vis. Och jag tänkte att jag inte kunde ta på känslan lycka. Att den inte kändes alls. Inte alls som glad eller ledsen, känslorna som gör sej påminda så det kan göra ont i hela kroppen.
Nej där på bussen kände jag mig bara helt neutral.
Bussen stannade jag gick av, mötte en söt pojkes blick och undrade vad han tänkte. Sedan kom jag på att jag inte bryr mig, för jag hade haft en annan pojke den kvällen. En sån som det pirrar i magen lite när man tänker på.
Men jag kunde fortfarande bara känna att jag ville rycka på axlarna och gå tillbaka till mitt vanliga tragiska liv. Att känslorna ångest, stress och ensamhet är mina nära vänner mycket mer än lycka, trygghet och kärlek.