Du sålde mitt hjärta

Jag har ett minne, ett minne från en helt vanlig dag. Från en utav dom dagarna som jag genast gjorde till min vardag. En av dom få dagarna när det plötsligt inte bara var jag.
Jag vet faktiskt inte varför jag har den dagen så glasklar i huvudet för när jag tänker efter var den som alla dagar. Den var bra. Bara bra. Pirrig i magen och bara nöjd rakt igenom. För det var så dagarna var. Morgonen och eftermiddagen minns jag inte. Jabg träffade säkert någon, drack kaffe rökte någon cigarett. Sen pratade vi i telefon. Länge. Precis som vanligt alltså. Du var hemma hos en kompis och ni tittade på fotboll på tv. Du skulle åka därifrån för att möta mig på vägen och vi skulle hem till dig. Buss 18. Det ösregnade ute och du kom in i badshorts och skämdes.
Att du hade "valt kläder lika länge som en tjej för jag skulle ju träffa Dig idag" men så hade det börjat regna och nu låg alla de där kläderna du så noga valt blöta i en icapåse. Badshorts och du tyckte jag var söt och du var töntig. Jag var varm innanför och skrattade, jag skrattade åt dej för du kunde haft vad som helst på dej och jag hade inte brytt mej. Det enda jag brydde mig om var den där känslan som fyllde mig när jag var nära dig.
Bussen stannade och vi tände varsin cigarett. På vägen från bussen hem till dej hinner man röka två. Men vi rökte bara en. Ibland när jag gick den vägen själv rökte jag två. För jag blev för hispig av att vara så nära att få hålla i dina käkben. Jag älskade din mun och din haka.
När vi var hemma hos dig var det inget särskilt. Vi låg i din säng och dina katters hår fick mig att inte kunna andas ordentligt men jag struntade i sånt då. Och du låg på min arm och den somnade men jag brydde mig inte om sånt heller. Vi låg med brösten mot varandra och munnarna i varandras halsar och andades och jag sa att "jag kan ligga såhär för alltid" och du og med hela ögonen och munnen och du kysste mig på pannan.
Senare stod vi på din balkong som så många gånger och rökte, renet öste ner och du böjde dig för att kyssa mig, du smakade blåa camel.

Och det minnet fortsätter med såna onödiga detaljer. Och det skär sönder mig när det spelas upp innanför mina ögonlock. Jag skämms för att jag minns. Jag skämms för att tankar på dig berör mig. Jag vet inte om jag berör dig. Jag vet inte om jag någonsin berört dig som du gjort mig. Jag vet faktiskt inte om jag satte lika dupa spår. Du borde valt någon annan. Inte mig. Inte en hopplös naiv flicka som aldrig hade känt något sånt här förut. Du skulle valt någon som inte skulle bli beroende av känslorna som du kunde få fram. Som inte var en sån närhetsnarkoman som jag.