Ibland saknar jag dig så mycket så att jag bara skulle vilja ligga under min säng för alltid, eller på en väg i ett piskande regn. Bara ligga där. Apatisk. För när jag tänker på att aldrig mer ens få röra vid dig så rasar jag fortfarande sönder.
Men så tänker min förnuftiga sida att det går över. Men nålarna i kroppen sitter kvar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
svar: Tja, du har nog till viss det rätt uppfattning om hur jag känner, att ingen kan förstå det hur man än vill förklara. Man måste uppleva för att förstå. Men jag försöker glömma det nu..
svar: Tja, du har nog till viss det rätt uppfattning om hur jag känner, att ingen kan förstå det hur man än vill förklara. Man måste uppleva för att förstå. Men jag försöker glömma det nu..
Skicka en kommentar