en måndag

Jag tänker att nu får det för tusan vara nog. Jag orkar inte ha ont längre. Det börjar kännas som en överdrivet lång sorgperiod. Men jag känner mig själv, och jag vet att man inte kan säga till mig. Jag gör som jag gör. Alltså lär det göra ont ett tag till.
Men jag måste sluta döda mig själv med våra minnen, för jag krossas. Dom är fina, helt underbara och fläckfria. Så är dom, våra minnen eller kanske ska jag säga mina minnen eftersom du inte är en del längre. Dom är verkligen bra. Men dom är minnen som jag måste sluta leva i. Livet är inte på det sättet längre.
Jag måste bygga upp mig själv utifrån mina nya erfarenheter. Visst har jag blivit anorlunda, lite mera kantstött på vissa ställen, lite vassare på andra. Men tiden ska inte gå bakåt så jag måste försöka ta nya tag och sluta tänka mer på det som hugger som sten innanför revbenen på mig.


Men så ibland ser man honom ute, och så lurar man sig själv. Tänker att jag kan bortse allt i världen som han bara skulle lägga sin arm om mig igen. Och så hör jag sånger med texter som :

Jag försöker träffa andra men det är inte så lätt
jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt
det är dags att lägga på men att stanna känns så rätt
Och jag vill ha dig nu som jag hade dig förrut

och så tänker jag dåliga tankar om att jag skulle kunna glömma bort mig själv, skita i allt ont om jag bara fick några månader till.....men jag vet! man får inte tänka så...för då sänker man sig själv. Jag måste hitta någon annan som är bra för mig. Destruktiv kärlek och jag borde vara färdiga med varandra snart!